Idag är jag tacksam för tystnaden. Det tog några dagar att komma hit. Nu känns det underbart. Jag tog mig tid till att lyssna till både ångesten och tankarna. Så jag har faktiskt ingen aning om var tiden tog vägen idag. Den har bara flugit förbi mig innan jag har hunnit blinka. På ett sätt är det positivt, på ett annat sätt negativt. Ur det positiva känner jag att jag mår lite bättre för var dag som går. Kanske är det för att inte längre behöver tänka på jobb. Det är en väldigt skön känsla att stiga upp på morgonen och ta dagarna som de kommer och faktiskt inte ska behöva bry sig om när, var och hur. Jag bara är. Jag gör det som faller mig in och inte mycket mer. Livet blev helt plötsligt kravlöst. Den enda som ställer kraven är jag själv. Jag kallar det frihet. Jag satsar inte på att massa planer eller ens veta vad jag ska göra nästa vecka eller ens imorgon. Det är viktigt för mig att låta min hjärna få vila och låta saker och att få ta sin tid. Ungefär som med växter. Det krävs tålamod, omvårdnad och tid för att det faktiskt ska bli någonting bra av det hela och samma princip gäller för min själ. Jag glömmer bort i vardagen att faktiskt ta hand om mig själv. Det blir som att jag springer ett ultramaraton genom livet (inte särskilt fort, men ändå). Då är viktigt med vila och återhämtning då och då, annars blir loppet jäkligt tufft.

Today I am grateful for the silence. It took a few days to get here. Now it feels wonderful. I took the time to listen to both the anxiety and my thoughts. So about today, I have actually no idea where the time went today. It just flew past me before I could blink. In one way it is positive, in another way negative. From the positive side, I feel that I feel a little better for each day that goes by. Maybe it’s because I no longer have to think about job. It’s a very nice feeling to get up in the morning and take the day as it comes and actually don’t have to worry about when, where and how. I just am. I see what comes to mind and not much more. Life suddenly becomes completely undemanding. The only one who sets the demands is me. I call it freedom. I’m not planning on doing much or even knowing what to do next week or even tomorrow. It is important for me to let my brain rest and let things go and take time for myself. Just like with plants. It takes patience, care and time to actually achieve something great and the same applies for my soul. I forget in the everyday life to actually take care of myself. It’s like I’m running a ultramarathon through life sometimes (not very fast, but still), because of that it’s important to rest and recover meanwhile, otherwise will the race be very tough.