Idag är det midsommar.

Jag hatar midsommar, samtidigt som jag älskar den. Vi firar att sommaren är här och att dagen är som ljusast. Huvudet pryds av kransar med björk, blåklint och prästkrage. I glaset har vi snaps och rosé. På tallriken ligger sillen, potatisen, dillen och laxen. Vi dansar runt midsommarstången till fåniga visor och sjunger sånger till lägerelden på kvällskanten. Midsommar är sommarfestens höjdpunkt och jag har aldrig känt mig en del av den.

Min midsommar är firas inte riktigt på detta sätt. Istället ligger jag mer än halva dagen i sängen. Jag fördriver tiden med att kolla på serier och youtube. Efter lunch vågar jag ta upp mobilen för att skicka några sms med texten ”glad midsommar” men är rädd för frågan om vad jag ska göra denna dag. Jag är rädd för att andra ska uppfatta mig som ensam och sorlig när det är precis det jag är. Ensam. Trots att jag får inbjudan om att vara någon annanstans än hemma duckar jag den. Jag låtsas som att jag vill vara ensam, det är enklast så.

Jag tvingar mig ut på en promenad ut i solen och möter upp en kompis som ska arbeta natt. Vi går en promenad men inte särskilt långt innan vi skiljs åt. Väl hemma sätter jag på potatisen på spisen och häller upp ett glas cava. Efter ett tag fyller jag på. Jag stoppar lite choklad i min mun innan middagen för att dämpa hungerkänslorna. När potatisen är klar gör jag en liten midsommartallrik till mig själv och äter den ståendes.

Jag går tillbaka till sängen för att kolla lite serier, somnar till en stund och vaknar törstig. Jag fyller på mitt vattenglas och släcker törsten innan jag fyller på mitt glas med mer cava. Tanken slår mig att jag kanske ska vara full under semestern. På så vis slipper jag ta i tur med mina känslor, ångesten och mitt liv.

Jag funderar på tanken medan jag slår upp datorn för att skriva dessa rader om min midsommar. Jag läser igenom en sista gång innan jag trycker på publicera, suckar djupt och önskar att det här är sista midsommaren som ska drunkna i ångest.

Today it is midsummer.

I hate midsummer, while I love it. We sweds celebrate that summer is here and that the sun is up the longest. The head is adorned with wreaths with birch, cornflower and daisies. I the glass we have snaps and rosé. On the plate are the herring, potato, dill and salmon. We dance around the midsummer bar to silly visors and sing songs when sitting at the campfire in the late evening. Midsummer is the highlight of all the summer parties and I’ve never felt part of it.

My midsummer is not really celebrated this way. Instead, I lie in bed for more than half the day. I spend the time checking out TV shows and youtube. After lunch, I dare to pick up the phone to send some text messages with the text “happy midsummer” but are afraid of getting back the question of what I’m doing this day. I am afraid that others will perceive me as lonely and sorrowful when that is exactly who I am. Alone. Although I get the invitation to be somewhere other than at home, I duck it. I pretend that I want to be alone, that’s easiest.

I force myself on a walk out in the sun and meet up with a friend who will work later this night. We go for a walk, but not that long before we separate. Once at home, I put the potato on the stove and pour up a glass of cava. After a while I fill up. I put some chocolate in my mouth before dinner to quench my hunger. When the potato is done I make a small midsummer plate for myself and eat it standing.

I go back to bed to watch some shows, fall asleep for a while and wake up thirsty because of the alcohol. I fill my water glass and quench my thirst before filling my glass with some more cava. The idea strikes me that maybe I should be drunk during the holidays. In this way, the don’t have to deal with my feelings, anxiety and my life.

I ponder the thought as I write these words on the computer about my midsummer. I read through one last time I press publish, sigh deeply and wishes that this is the last midsummer I will be drown in my anxiety.