Just nu sitter jag i mitt vardagsrum/kök och blickar ut över lägenheten. Det ser ut som skit. Kartongen med lampan står ouppackad. Skrivbordet är fullt med bråte och på köksbänken ligger skruvar och verktyg. När blev det så här? När blev jag den där stökiga personen som inte kunde plocka undan efter sig eller göra klart sina projekt? Jag har varit en pedantisk tjej som hatade när både disk och tvätt inte togs hand om. Jag kunde prioritera att städa istället för att plugga. Idag har jag ingen lust. Ordet hatar är starkt, men jag hatar att städa. Det känns meningslöst och onödigt. Det är ju ändå bara jag som ser skiten. Det kan gå flera dagar innan en annan person ser lägenheten, så meningen försvinner liksom. 

Jag tänker att jag har kommit in i en fas i mitt liv. Den varar inte för evigt, men det är okej att jag varken vill eller orkar ta hand om mitt bråte här hemma. Det skulle egentligen gå ganska fort att ta hand om det som bör städas och insatsen är därför ganska liten, men ändå är det som att jag inte orkar. Det känns meningslöst och jag väntar liksom på mitt nästa kapitel. Kapitlet där jag får någon att bry mig om så att jag faktiskt bryr mig om hur det ser ut här hemma. 

Samma gäller mitt sminkande. Jag slutade att sminka mig nästan helt sedan två år tillbaka. Vad är meningen? All den tid, energi och framförallt pengar som jag har lagt på smink känns idag helt overkligt. Förut kunde jag inte gå utanför dörren utan att ha sminkat mig. Idag kunde jag inte bry mig mindre. Det är befriande på ett sätt att jag inser mitt egna värde och att det inte ligger i mitt yttre samtidigt som att jag faktiskt har tappat ett intresse. Jag kunde lägga timmar på att kolla på sminkvideos på youtube och mängder av pengar på att köpa olika ögonskuggor och foundations. Nu väljer jag att ta på mig lite mascara på morgonen om jag ska till jobbet. Då känner jag mig hyfsat nöjd. Tänk vad tiden gör med oss. Allting har sin tid.

Right now I’m sitting in my living room / kitchen looking out over the apartment. It looks like shit. The box with the lamp is unpacked. The desk is full of junk and there are screws and tools on the kitchen counter. When did this happen? When did I become that messy person who couldn’t pick up the shit or make my projects done? I have been a pedantic girl who hated when both dishes and laundry were not taken care of. I could prioritize cleaning instead of studying. Today I have no desire what so ever. The word hate is strong, but I hate to clean. It feels pointless and unnecessary. After all, it’s only me who sees the shit. It can be several days before another person sees the apartment, so the meaning disappears as well.

I think I have entered a phase in my life, a phase of not caring. It does not last forever, but it is okay that I neither want nor can take care of my shit here at home. It would actually go quite quickly to take care of what should be cleaned and the effort is therefore quite small, but still it is like I do not have the strength. It feels pointless and I’m waiting for my next chapter. The chapter where I get someone to care about so that I actually care about what it looks like here at home.

The same goes for my makeup. I stopped doing my makeup almost completely since two years ago. Whats the point? All the time, energy and, above all, money that I have put on makeup today feels completely unnecessary. Before, I couldn’t walk outside the door without having makeup on. Today, I couldn’t care less. It is liberating in a way that I realize my own worth and that it is not in my outward appearance, and that I have actually lost interest. I could spend hours watching make-up videos on youtube and lots of money buying different eyeshadows and foundations. Now I choose to put on some mascara in the morning if I’m going to work. Then I feel pretty satisfied. Imagine what time does with us. Everything has its time.