Ångesten vuxit inom mig de senaste dagarna. Det är som är ett gift som sprider sig i mina vener och blockerar blodet från att transportera syret ut i mina celler. Istället fylls de med ett svart gift som matar demonerna i mitt huvud. Jag försöker att hålla mig sysselsatt. Igår var jag på en blomsterhandel, käkade lunch och gick en promenad med en vän. Att gå där bland alla fina blommor men ändå inte kunna njuta av det för att ångesten är så stark känns väldigt tungt. Varje steg genom det vackra landskapet av pelagoner och petunior känns ändå befriande på något vis. Livet som blomma måste vara ganska fantastisk. Det enda som krävs är solljus, värme och lite vatten. Det krävs med andra ord lite omvårdnad men om det görs på rätt sätt kan plantan växa till sig snabbt och samtidigt bli väldigt vacker.

Att få se dessa växters liv vara så simpla och samtidigt så vackra gör att jag önskade att jag själv kunde fungera lika simpelt. Jag försöker verkligen göra alla de saker man ska göra, såsom att röra på sig, äta bra näringsrik mat och minska eller eliminera alkohol men jag upplever att dessa saker endast gör en marginell skillnad med min ångest. Även om det är skönt att komma ut och få njuta av solens strålar som studsar mot min bleka hy kan jag inte koppla bort tankarna om ett annat liv. Jag drömmer mig ofta bort till ett liv som en blomma, ett bekymmersfritt liv där jag får vara fri från både ångest, krav på mig själv och stress men samtidigt får både kärlek och omvårdnad. Där mina basala behov är det enda som räknas. Då vore livet komplett.