Jag nog hela mitt liv känt mig lite annorlunda. Det började nog redan när jag var liten. Jag tyckte hellre om att umgås med vuxna eftersom de gav mig en trygghet. Eftersom jag inte växte upp med mina syskon gjorde detta inte saken lättare. Jag har även deltagit i individuella sporter vilket gjorde saken antagligen ännu värre. Jag har inte problem med att ta hänsyn till andra människor eller arbeta i grupp, snarare tvärtom. Jag värnar väldigt mycket om andra människor. Kanske till den grad att det ibland går ut över mig själv ibland.

Jag har alltid känt mig ganska omtyckt förutom kanske i högstadiet. Även om det har tagit sin tid till att rota mig i många situationer har det oftast mynnat ut i att jag blir omtyckt och accepterad. Min gissning är att det beror på att jag oftast strävar mot att vara pålitlig och omtänksam.

Jag har oftast tänkt att problem är något man löser. Så jag försöker oftast hitta en lösning. Med tiden har det växt sig starkare vilket skapar blockeringar till mina känslor. Innerst inne finns det så mycket känslor som jag inte vågar eller kan uttrycka. De yttrar sig hellre i kontroll och logiskt tänkande. Jag vet helt enkelt inte hur jag kommunicerar ut dem eller hanterar dem.

Jag vet att jag varken tänker eller agerar som många andra. Jag kan vara impulsstyrd samtidigt som jag kan vara extremt logisk. Jag kan skifta mellan fyrkanternas fyrkant till ett känslostyrt barn. Jag kan ena sekunden vara extremt känslig och på någon minut slå om till iskall. Det jag har insett är att det hela handlar om medvetenheten till sitt beteende. Du blir det du tänker att du är. Vilket är läskigt, men samtidigt coolt att kunna styra både känslor och ett agerande. Jag har däremot hjärtat på rätt ställe och skulle aldrig i min vildaste fantasti använda det till något ont. Jag är alldeles för godhjärtad, godtrogen och lojal. Däremot skulle jag nog bli en bra skådis.

Min mamma sa till mig att jag är väldigt följsam som person, vilket är enkelt för andra människor men kan också drabba mig illa om jag inte är uppmärksam. Som HSP faller du lätt offer för psykopater och andra hjärntvättare. Du blir lätt ett offer för andras känslor/avsikter.

Något jag också insett är att vi blir som de vi umgås med. Vilket också stämmer väldigt bra. Jag har på senare tid åskådat de i min omgivning och har insett att det finns tendenser till samma beteenden som de omkring mig. Men precis som det står i sociologiböckerna så lär vi oss av varandra. På gott och ont. Vi tar efter varandras beteenden vare sig vi vill det eller inte eftersom det sitter så starkt. Det krävs väldigt mycket tankekraft och energi för att inte göra det.

Hur som helst får jag försöka finna mig i att jag är olik de flesta. Jag känner mycket mer, är mycket mer uppmärksam på detaljer och har svårt för att stänga av. Jag är nog vad de kallar HSP.