I forgot to write about me having vacation right now. I have vacation for two weeks. It’s going to be very nice to have some time off. During this vacay my mission will be to try eliminate or at least reduce my anxiety.
I have as an adult never felt that I been longing for vacation because since I’ve been single I have never had a person to share my vacation with and that has made my vacation meaningless.
But this year I’ve promised myself that every day I need to have a mission. It doesn’t need to be such a big deal, but I need to have something that I’m supposed to do. I hope that this will keep me from drowning in my own thoughts of depression.
Tomorrow I’m aiming for these things to happen:
Buy a cookie jar (I will explain why later).
Buy myself a cup of good coffee and write some where
Go to the make up store and buy myself some makeup.
It isn’t quite much but I need to take small steps away from this depression and this will be my way to start handling it.
Jag hatar midsommar, samtidigt som jag älskar den. Vi firar att sommaren är här och att dagen är som ljusast. Huvudet pryds av kransar med björk, blåklint och prästkrage. I glaset har vi snaps och rosé. På tallriken ligger sillen, potatisen, dillen och laxen. Vi dansar runt midsommarstången till fåniga visor och sjunger sånger till lägerelden på kvällskanten. Midsommar är sommarfestens höjdpunkt och jag har aldrig känt mig en del av den.
Min midsommar är firas inte riktigt på detta sätt. Istället ligger jag mer än halva dagen i sängen. Jag fördriver tiden med att kolla på serier och youtube. Efter lunch vågar jag ta upp mobilen för att skicka några sms med texten ”glad midsommar” men är rädd för frågan om vad jag ska göra denna dag. Jag är rädd för att andra ska uppfatta mig som ensam och sorlig när det är precis det jag är. Ensam. Trots att jag får inbjudan om att vara någon annanstans än hemma duckar jag den. Jag låtsas som att jag vill vara ensam, det är enklast så.
Jag tvingar mig ut på en promenad ut i solen och möter upp en kompis som ska arbeta natt. Vi går en promenad men inte särskilt långt innan vi skiljs åt. Väl hemma sätter jag på potatisen på spisen och häller upp ett glas cava. Efter ett tag fyller jag på. Jag stoppar lite choklad i min mun innan middagen för att dämpa hungerkänslorna. När potatisen är klar gör jag en liten midsommartallrik till mig själv och äter den ståendes.
Jag går tillbaka till sängen för att kolla lite serier, somnar till en stund och vaknar törstig. Jag fyller på mitt vattenglas och släcker törsten innan jag fyller på mitt glas med mer cava. Tanken slår mig att jag kanske ska vara full under semestern. På så vis slipper jag ta i tur med mina känslor, ångesten och mitt liv.
Jag funderar på tanken medan jag slår upp datorn för att skriva dessa rader om min midsommar. Jag läser igenom en sista gång innan jag trycker på publicera, suckar djupt och önskar att det här är sista midsommaren som ska drunkna i ångest.
Today it is midsummer.
I hate midsummer, while I love it. We sweds celebrate that summer is here and that the sun is up the longest. The head is adorned with wreaths with birch, cornflower and daisies. I the glass we have snaps and rosé. On the plate are the herring, potato, dill and salmon. We dance around the midsummer bar to silly visors and sing songs when sitting at the campfire in the late evening. Midsummer is the highlight of all the summer parties and I’ve never felt part of it.
My midsummer is not really celebrated this way. Instead, I lie in bed for more than half the day. I spend the time checking out TV shows and youtube. After lunch, I dare to pick up the phone to send some text messages with the text “happy midsummer” but are afraid of getting back the question of what I’m doing this day. I am afraid that others will perceive me as lonely and sorrowful when that is exactly who I am. Alone. Although I get the invitation to be somewhere other than at home, I duck it. I pretend that I want to be alone, that’s easiest.
I force myself on a walk out in the sun and meet up with a friend who will work later this night. We go for a walk, but not that long before we separate. Once at home, I put the potato on the stove and pour up a glass of cava. After a while I fill up. I put some chocolate in my mouth before dinner to quench my hunger. When the potato is done I make a small midsummer plate for myself and eat it standing.
I go back to bed to watch some shows, fall asleep for a while and wake up thirsty because of the alcohol. I fill my water glass and quench my thirst before filling my glass with some more cava. The idea strikes me that maybe I should be drunk during the holidays. In this way, the don’t have to deal with my feelings, anxiety and my life.
I ponder the thought as I write these words on the computer about my midsummer. I read through one last time I press publish, sigh deeply and wishes that this is the last midsummer I will be drown in my anxiety.
Yesterday I went to a spa. That was really what I needed. Somehow it was like I left all the anxiety at home and just enjoyed the moments of relaxation. When I got home I almost fell asleep because I was so relaxed.
Sometimes I find myself not feeling anxious and that happened yesterday. It was like heaven had opened up and I can’t understand that this is how you should feel when you’re feeling well. Life sudden feels like it’s problem-free. How wonderful wouldn’t that be if it were true?
It is nice to be just being able to enjoy the water against your skin and to scrub it clean from dead skin cells. Life is paused in some way. All of a sudden you are in the present. You are one with the water, with the air and with the time. Nothing else matters.
The spa took my heavy backpack for a moment and left it by the door. It was and still is stuffed with heavy stones and I would gladly take it off more often and switch it to the comfortable slippers and a bathrobe again sometime.
I know that I’m privileged to even afford going to the spa and trust me, I enjoy every second of it and I’m so grateful. I wish everyone could afford this experience.
Maybe I should do a home-spa someday just to try it out and also to be a little more budget friendly. Maybe paint my nails, do a mask and light some candles. The point is to practice be more relaxed, the place doesn’t matter.
During my walk yesterday I though about the idea of writing in english. I have had this idea before but was afraid of what other people would think of me or that my writing skills wouldn’t be good enough. At the same time I have always wanted to be better at it and know deep inside it will always be in my mind when not doing it. So today I’m doing it. I’m writing in english and hope that I will continue doing so and not let the voice in my head scare me from continuing.
It’s not that I really care about how many people or if any wants to read what I’m writing about. To me it’s the journey that matters. The journey of learning and to express my emotions along the way. I have always had a big need to write down what I feel, because it makes me progress my thoughts a lot easier. The downside is my writing language. It is much much more easier to express in swedish than it is in english. I find my texts to be more poetic and creative when I write in swedish. Maybe I just need some practice in both reading and writing in english.
So in other words, please be kind. It will be better over time, just have some patience. A quality we all need to practice.
Ångesten vuxit inom mig de senaste dagarna. Det är som är ett gift som sprider sig i mina vener och blockerar blodet från att transportera syret ut i mina celler. Istället fylls de med ett svart gift som matar demonerna i mitt huvud. Jag försöker att hålla mig sysselsatt. Igår var jag på en blomsterhandel, käkade lunch och gick en promenad med en vän. Att gå där bland alla fina blommor men ändå inte kunna njuta av det för att ångesten är så stark känns väldigt tungt. Varje steg genom det vackra landskapet av pelagoner och petunior känns ändå befriande på något vis. Livet som blomma måste vara ganska fantastisk. Det enda som krävs är solljus, värme och lite vatten. Det krävs med andra ord lite omvårdnad men om det görs på rätt sätt kan plantan växa till sig snabbt och samtidigt bli väldigt vacker.
Att få se dessa växters liv vara så simpla och samtidigt så vackra gör att jag önskade att jag själv kunde fungera lika simpelt. Jag försöker verkligen göra alla de saker man ska göra, såsom att röra på sig, äta bra näringsrik mat och minska eller eliminera alkohol men jag upplever att dessa saker endast gör en marginell skillnad med min ångest. Även om det är skönt att komma ut och få njuta av solens strålar som studsar mot min bleka hy kan jag inte koppla bort tankarna om ett annat liv. Jag drömmer mig ofta bort till ett liv som en blomma, ett bekymmersfritt liv där jag får vara fri från både ångest, krav på mig själv och stress men samtidigt får både kärlek och omvårdnad. Där mina basala behov är det enda som räknas. Då vore livet komplett.
Klockan sex slog jag upp ögonen för första gången idag. Det kändes väldigt tidigt även för mig. Jag minns för några år sedan när jag bodde i min gamla lägenhet, då kunde jag vakna runt fem. Jag minns inte riktigt vad jag gjorde av tiden mer än att jag hade det väldigt städat hemma, hade alltid matlådor och tränade ofta. Så någonting gjorde jag nog ändå.
Även om det är lördag idag och väldigt fint väder har jag varit mestadels inne faktiskt förutom några korta promenader här och där. Imorse köpte jag nämligen en steamer. En sådan där som man stryker med ånga på ett klädesplagg som hänger på galge. Jag har länge stört mig på mina skrynkliga kläder och hatar att plocka upp strykbrädan varje gång jag vill ha skrynkelfritt. Så imorse tog jag mig friheten att köpa mig en steamer och steamade alla mina kläder samt sorterade i min garderob. Nu mår jag mycket bättre. Tänk vad lite skrynkelfri tvätt kan göra för min själ.
Jag har även börjat ta tag i min hall. Igen. Problemet med min hall är att den är avlång och smal vilket gör det svårt att inreda på ett snyggt sätt. Jag har funderat och funderat men inte riktigt kommit på en bra lösning som är snygg och praktisk. Problemet i min lägenhet är att förvaringen är dålig vilket har gjort att jag inte riktigt fått till en bra lösning för alla mina skor. De får nämligen inte plats i den garderob som finns i hallen. Det lättaste vore att rensa bland skorna, men det vill jag inte riktigt göra. Så jag tänker att jag ska införskaffa två stycken skoskåp kommande dagar. Jag tror det kan bli bra. På så vis får jag undan de som står på golvet nu.
Förutom hallen vill jag också bygga en form av bokhyllelösning. Gärna med ett skrivbord inbyggt. Men att göra det här på ett snyggt sätt är svårare än vad jag vill inse. Jag har egentligen idén färdig och vet mycket väl vad jag vill ha. Det är själva utförandet som problemet. Att betala för att någon ska komma och fixa det åt mig finns inte på kartan. Det har jag redan kollat upp. Så nu återstår att fundera på en ny idé, vilket jag egentligen inte vill eller att göra det själv. Varför kan jag bara inte känna en snickare?
Då och då funderar jag på att renovera i mitt liv. Inte för att jag egentligen behöver utan mer för att jag känner att det finns något som skaver eller saknas (ibland både och). Ni vet den där känslan när du bara vill byta liv med någon annan. Lite så känner jag för just nu. Jag skulle inte vilja vända upp och ner på allt, men några saker. Kanske beror det på en rastlöshet eller så beror det på att jag önskar något mer, något annat. Det finns en strävan efter något nytt, något bättre, något spännande.
Det skulle vara roligt att få vända upp och ner på livet för att testa att se vart det skulle ta mig. Att bara få röra om i grytan för att testa mina egna gränser och se om jag skulle klara av det. Jag tror faktiskt det. Jag vet att jag klarar av det mesta. Bara jag har bestämt mig och att det faktiskt är något jag vill. Vi gör så mycket som vi egentligen inte vill. Frågan är varför. Kanske för att tillfredsställa andra eller att vi har blivit tillsagda att det är bra för oss. Bra på pappret kanske, men inte bra för själen.
Jag tycker inte att det är fel att riva ett renoverat rum för att börja om. Det nya kan bli minst lika bra om inte bättre. Låt oss våga renovera livet på nytt. Ångrar vi oss, ja då har vi åtminstone testat. Det går att backa bandet. Det är inte hela världen. Men att inte våga är ett också ett beslut. Du vill väl inte dö som en fegis?
Idag har jag varit på kontoret som vanligt. Inget speciellt som hänt mer än att jag förutom jobbat också köpt in mig en ny fåtölj. En i sådan där i fårskinn från mio. Jag fullkomligt älskar den. Det har gått mycket tid åt att spana på blocket efter en sådan här fåtölj då jag inte riktigt har ekonomin till att betala för en sprillans ny. I den här fåtöljen kommer jag inte bara läsa mängder av böcker. Jag kommer också att gråta floder, skratta hysteriskt framför TV:n samt dyka ner i min kreativa värld när jag skriver. Den här fåtöljen kommer att vara med mig en bra tid genom livet, det kan jag lova. Jag funderar nästan på att ge den ett namn. Jag tänker mig ett herrnamn. Nils kanske. Det är ett fint namn. Eller varför inte Carl, Lennart eller Gunnar? Dock låter Gunnar väldigt mysigt, precis som fåtöljen är. Det kanske blir Gunnar ändå.
Ikväll har jag egentligen inga mer planer än att sitta i (på?) Gunnar (inser hur perverst detta låter) och inte göra annat än att dricka mitt glas bubbel, lyssna på podcasts och skriva några rader text. Min torskrygg ligger och väntar på mig i kylen. Så den måste jag också tillaga. Som sällskap till torsken blir det kokt färsk potatis och rostad grönkål och skirat smör. Jag inser nu medan jag skriver att jag blir väldigt hungrig. Det kanske inte är så konstigt med tanke på att det var bra många timmar sedan jag åt lunch. Som för övrigt var helt magisk. Om ni har vägarna förbi restaurang S eller restaurang P i Solna, gå dit.
Jag är så arg idag att jag skulle kunna ta och slänga min TV över balkongen. Vad är det för fel på människor eller jag kanske ska säga män som tar sig friheten till ett självömkande beteende i en relation. En relation utan konflikter är en icke-relation. De existerar oavsett om vi vill det eller inte. Vi har alla fått lära oss att kommunikationen är nyckeln till ett lyckligare förhållande oavsett vilket. Jag ogillar eller snarare hatar människor som tar på sig offerkoftan alldeles för länge och som låter den ta över hela konflikten från början. Det är inte okej att springa ut genom dörren, inte ta med sig mobilen och låtsas som att det regnar i hopp om att vi kvinnor ska leta efter dem med bilen och ta hand om dem när de är blöta. För hur ska man någonsin kunna lösa ett problem om den ena partnern ghostar innan man ens hinner blinka?
Jag har alltid trott att ghosta var något man gjorde mot någon man dejtat lite kort, men ack så fel jag hade. Tydligen går att det att använda samma beteende mot nära relationer också. Om ni tyckte att första är ett hemskt tillvägagångssätt, vad är inte det andra då? Det är endast själviska, konflikträdda personer som inte har lust att ta tag i sina problem utan tror att de försvinner genom att sopa dem under mattan.
Som person blir jag vansinnigt arg när jag blir behandlad på det här viset. Jag blir först ledsen och sen blir jag arg när jag inser hur fånigt beteendet är. Nej det är inte fel på oss kvinnor. Vi är starka, självständiga och sällan konflikträdda. Vi föder barn och vi skapar företag och karriärer. Vi ska inte tolerera ett dåligt beteende. Vi är inte tillbaka på dagis.
Idag är det riktigt bra väder ute och jag har varit mycket inne. Det jag har gjort är att jag har gått en promenad för att köpa blommor till min balkong. Jag kan säga att den promenaden var inte lätt. Första gången jag gick ut var jag tvungen att vända hem. Ca hundra meter ifrån mitt hem kom ångesten krypande. Ögonen började vattnas och slutade med att det inte gick att hejda gråten. Jag vände hem i snabb takt för att ingen skulle se mig och mina rödsprängda ögon. Väl hemma bröt jag ut i gråt när jag klivit in i hallen och stängt ytterdörren. Ångesten var i full blom.
Jag gick in till köket med skorna på, värmde gårdagens tacorester och åt min lunch i soffan. Väntade några minuter, torkade tårarna och ville ge det ett nytt försök. Jag lyckades ta mig bort till blomsteraffären som ligger ca 1,5 km ifrån lägenheten. Det kändes okej att gå runt där och titta ut blommor som jag kunde ha på balkongen. Några minuter senare hade jag lyckats skrapa ihop en korg full med både solöga, petunior och margeriter. Jag betalade, packade ihop mina blommor och gick sen hem till lägenheten för att plantera.
Jag har förutom att plantera blommor även lyckats att städa min garderob i hallen. Jag känner mig därför nöjd med dagens åstadkommanden trots den brutala ångesten som har legat som ett regnmoln över mig. Jag försöker intala mig själv att det är okej att idag är en dålig dag.
