WINICTA

Walks make me creative

During my walk yesterday I though about the idea of writing in english. I have had this idea before but was afraid of what other people would think of me or that my writing skills wouldn’t be good enough. At the same time I have always wanted to be better at it and know deep inside it will always be in my mind when not doing it. So today I’m doing it. I’m writing in english and hope that I will continue doing so and not let the voice in my head scare me from continuing.

It’s not that I really care about how many people or if any wants to read what I’m writing about. To me it’s the journey that matters. The journey of learning and to express my emotions along the way. I have always had a big need to write down what I feel, because it makes me progress my thoughts a lot easier. The downside is my writing language. It is much much more easier to express in swedish than it is in english. I find my texts to be more poetic and creative when I write in swedish. Maybe I just need some practice in both reading and writing in english.

So in other words, please be kind. It will be better over time, just have some patience. A quality we all need to practice.

Bland pelagoner och petunior

Ångesten vuxit inom mig de senaste dagarna. Det är som är ett gift som sprider sig i mina vener och blockerar blodet från att transportera syret ut i mina celler. Istället fylls de med ett svart gift som matar demonerna i mitt huvud. Jag försöker att hålla mig sysselsatt. Igår var jag på en blomsterhandel, käkade lunch och gick en promenad med en vän. Att gå där bland alla fina blommor men ändå inte kunna njuta av det för att ångesten är så stark känns väldigt tungt. Varje steg genom det vackra landskapet av pelagoner och petunior känns ändå befriande på något vis. Livet som blomma måste vara ganska fantastisk. Det enda som krävs är solljus, värme och lite vatten. Det krävs med andra ord lite omvårdnad men om det görs på rätt sätt kan plantan växa till sig snabbt och samtidigt bli väldigt vacker.

Att få se dessa växters liv vara så simpla och samtidigt så vackra gör att jag önskade att jag själv kunde fungera lika simpelt. Jag försöker verkligen göra alla de saker man ska göra, såsom att röra på sig, äta bra näringsrik mat och minska eller eliminera alkohol men jag upplever att dessa saker endast gör en marginell skillnad med min ångest. Även om det är skönt att komma ut och få njuta av solens strålar som studsar mot min bleka hy kan jag inte koppla bort tankarna om ett annat liv. Jag drömmer mig ofta bort till ett liv som en blomma, ett bekymmersfritt liv där jag får vara fri från både ångest, krav på mig själv och stress men samtidigt får både kärlek och omvårdnad. Där mina basala behov är det enda som räknas. Då vore livet komplett.

Byggare Bob

Klockan sex slog jag upp ögonen för första gången idag. Det kändes väldigt tidigt även för mig. Jag minns för några år sedan när jag bodde i min gamla lägenhet, då kunde jag vakna runt fem. Jag minns inte riktigt vad jag gjorde av tiden mer än att jag hade det väldigt städat hemma, hade alltid matlådor och tränade ofta. Så någonting gjorde jag nog ändå.

Även om det är lördag idag och väldigt fint väder har jag varit mestadels inne faktiskt förutom några korta promenader här och där. Imorse köpte jag nämligen en steamer. En sådan där som man stryker med ånga på ett klädesplagg som hänger på galge. Jag har länge stört mig på mina skrynkliga kläder och hatar att plocka upp strykbrädan varje gång jag vill ha skrynkelfritt. Så imorse tog jag mig friheten att köpa mig en steamer och steamade alla mina kläder samt sorterade i min garderob. Nu mår jag mycket bättre. Tänk vad lite skrynkelfri tvätt kan göra för min själ.

Jag har även börjat ta tag i min hall. Igen. Problemet med min hall är att den är avlång och smal vilket gör det svårt att inreda på ett snyggt sätt. Jag har funderat och funderat men inte riktigt kommit på en bra lösning som är snygg och praktisk. Problemet i min lägenhet är att förvaringen är dålig vilket har gjort att jag inte riktigt fått till en bra lösning för alla mina skor. De får nämligen inte plats i den garderob som finns i hallen. Det lättaste vore att rensa bland skorna, men det vill jag inte riktigt göra. Så jag tänker att jag ska införskaffa två stycken skoskåp kommande dagar. Jag tror det kan bli bra. På så vis får jag undan de som står på golvet nu.

Förutom hallen vill jag också bygga en form av bokhyllelösning. Gärna med ett skrivbord inbyggt. Men att göra det här på ett snyggt sätt är svårare än vad jag vill inse. Jag har egentligen idén färdig och vet mycket väl vad jag vill ha. Det är själva utförandet som problemet. Att betala för att någon ska komma och fixa det åt mig finns inte på kartan. Det har jag redan kollat upp. Så nu återstår att fundera på en ny idé, vilket jag egentligen inte vill eller att göra det själv. Varför kan jag bara inte känna en snickare?

Renovera livet

Då och då funderar jag på att renovera i mitt liv. Inte för att jag egentligen behöver utan mer för att jag känner att det finns något som skaver eller saknas (ibland både och). Ni vet den där känslan när du bara vill byta liv med någon annan. Lite så känner jag för just nu. Jag skulle inte vilja vända upp och ner på allt, men några saker. Kanske beror det på en rastlöshet eller så beror det på att jag önskar något mer, något annat. Det finns en strävan efter något nytt, något bättre, något spännande.

Det skulle vara roligt att få vända upp och ner på livet för att testa att se vart det skulle ta mig. Att bara få röra om i grytan för att testa mina egna gränser och se om jag skulle klara av det. Jag tror faktiskt det. Jag vet att jag klarar av det mesta. Bara jag har bestämt mig och att det faktiskt är något jag vill. Vi gör så mycket som vi egentligen inte vill. Frågan är varför. Kanske för att tillfredsställa andra eller att vi har blivit tillsagda att det är bra för oss. Bra på pappret kanske, men inte bra för själen.

Jag tycker inte att det är fel att riva ett renoverat rum för att börja om. Det nya kan bli minst lika bra om inte bättre. Låt oss våga renovera livet på nytt. Ångrar vi oss, ja då har vi åtminstone testat. Det går att backa bandet. Det är inte hela världen. Men att inte våga är ett också ett beslut. Du vill väl inte dö som en fegis?

Välkommen hem Gunnar

Idag har jag varit på kontoret som vanligt. Inget speciellt som hänt mer än att jag förutom jobbat också köpt in mig en ny fåtölj. En i sådan där i fårskinn från mio. Jag fullkomligt älskar den. Det har gått mycket tid åt att spana på blocket efter en sådan här fåtölj då jag inte riktigt har ekonomin till att betala för en sprillans ny. I den här fåtöljen kommer jag inte bara läsa mängder av böcker. Jag kommer också att gråta floder, skratta hysteriskt framför TV:n samt dyka ner i min kreativa värld när jag skriver. Den här fåtöljen kommer att vara med mig en bra tid genom livet, det kan jag lova. Jag funderar nästan på att ge den ett namn. Jag tänker mig ett herrnamn. Nils kanske. Det är ett fint namn. Eller varför inte Carl, Lennart eller Gunnar? Dock låter Gunnar väldigt mysigt, precis som fåtöljen är. Det kanske blir Gunnar ändå.

Ikväll har jag egentligen inga mer planer än att sitta i (på?) Gunnar (inser hur perverst detta låter) och inte göra annat än att dricka mitt glas bubbel, lyssna på podcasts och skriva några rader text. Min torskrygg ligger och väntar på mig i kylen. Så den måste jag också tillaga. Som sällskap till torsken blir det kokt färsk potatis och rostad grönkål och skirat smör. Jag inser nu medan jag skriver att jag blir väldigt hungrig. Det kanske inte är så konstigt med tanke på att det var bra många timmar sedan jag åt lunch. Som för övrigt var helt magisk. Om ni har vägarna förbi restaurang S eller restaurang P i Solna, gå dit.

Är jag tillbaka på dagis?

Jag är så arg idag att jag skulle kunna ta och slänga min TV över balkongen. Vad är det för fel på människor eller jag kanske ska säga män som tar sig friheten till ett självömkande beteende i en relation. En relation utan konflikter är en icke-relation. De existerar oavsett om vi vill det eller inte. Vi har alla fått lära oss att kommunikationen är nyckeln till ett lyckligare förhållande oavsett vilket. Jag ogillar eller snarare hatar människor som tar på sig offerkoftan alldeles för länge och som låter den ta över hela konflikten från början. Det är inte okej att springa ut genom dörren, inte ta med sig mobilen och låtsas som att det regnar i hopp om att vi kvinnor ska leta efter dem med bilen och ta hand om dem när de är blöta. För hur ska man någonsin kunna lösa ett problem om den ena partnern ghostar innan man ens hinner blinka?

Jag har alltid trott att ghosta var något man gjorde mot någon man dejtat lite kort, men ack så fel jag hade. Tydligen går att det att använda samma beteende mot nära relationer också. Om ni tyckte att första är ett hemskt tillvägagångssätt, vad är inte det andra då? Det är endast själviska, konflikträdda personer som inte har lust att ta tag i sina problem utan tror att de försvinner genom att sopa dem under mattan.

Som person blir jag vansinnigt arg när jag blir behandlad på det här viset. Jag blir först ledsen och sen blir jag arg när jag inser hur fånigt beteendet är. Nej det är inte fel på oss kvinnor. Vi är starka, självständiga och sällan konflikträdda. Vi föder barn och vi skapar företag och karriärer. Vi ska inte tolerera ett dåligt beteende. Vi är inte tillbaka på dagis.

Jag har bara regn hos mig

Idag är det riktigt bra väder ute och jag har varit mycket inne. Det jag har gjort är att jag har gått en promenad för att köpa blommor till min balkong. Jag kan säga att den promenaden var inte lätt. Första gången jag gick ut var jag tvungen att vända hem. Ca hundra meter ifrån mitt hem kom ångesten krypande. Ögonen började vattnas och slutade med att det inte gick att hejda gråten. Jag vände hem i snabb takt för att ingen skulle se mig och mina rödsprängda ögon. Väl hemma bröt jag ut i gråt när jag klivit in i hallen och stängt ytterdörren. Ångesten var i full blom.

Jag gick in till köket med skorna på, värmde gårdagens tacorester och åt min lunch i soffan. Väntade några minuter, torkade tårarna och ville ge det ett nytt försök. Jag lyckades ta mig bort till blomsteraffären som ligger ca 1,5 km ifrån lägenheten. Det kändes okej att gå runt där och titta ut blommor som jag kunde ha på balkongen. Några minuter senare hade jag lyckats skrapa ihop en korg full med både solöga, petunior och margeriter. Jag betalade, packade ihop mina blommor och gick sen hem till lägenheten för att plantera.

Jag har förutom att plantera blommor även lyckats att städa min garderob i hallen. Jag känner mig därför nöjd med dagens åstadkommanden trots den brutala ångesten som har legat som ett regnmoln över mig. Jag försöker intala mig själv att det är okej att idag är en dålig dag.

Tiden är tacksam

Jag vaknade klockan 7 men gick inte upp förrän klockan 8. Såg ingen vits med att gå upp så fruktansvärt tidigt utan en plan. Eller jag hade en plan, men jag struntade helt enkelt i den. Planen var att jag skulle gå upp och äta frukost och sen ta på mig löparskorna och gå ut och springa en runda. En lång runda. Så blev det inte. Jag lade mig istället på soffan och läste en bok istället och myste tillsammans med en kaffekopp och en äggmacka på mitt supergoda fröbröd. Långpasset får vänta till en annan stund.

Det bästa med att vara ledig är att jag ibland faktiskt kan njuta av att inte göra tusen saker. Jag hinner fundera och tänka i min egen takt. Jag hinner väcka en nyfikenhet till livet igen. Just idag har jag funderat över att jag borde vara tacksam för den tid jag har. Att jag slösar bort något som många andra värderar väldigt högt. Jag slösar bort tiden på att oroa mig, jämföra mig och må dåligt när jag istället borde lägga tiden på positiva saker som ger mig energi. Det som gör mig glad, som får mig att må bra och som väcker min nyfikenhet till livet. Jag måste lära mig att ta vara på tiden bättre. Lära mig att använda tiden till att ta reda på mina behov och mina drivkrafter så att jag kan maximera mitt mående under den begränsade tiden vi har. För vem vet hur lång tid vi får.

Med tiden har jag insett att oavsett vad jag än intalar mig själv, har jag ett starkt behov av att uttrycka min kreativitet. Det är genom kreativiteten jag kanaliserar mina känslor, högt som lågt. Att vara kreativ kan också ta form på så olika sätt, det finns inget rätt eller fel utan det är bara fantasin som sätter gränser. Så mitt mål idag var att någon gång under dagen göra något som är kreativt. Vilket jag precis har uppfyllt. Jag skrev denna text. Jag mår redan bättre.

När saknaden är för stor

Jag vaknade av mig själv innan klockan idag. Varje gång jag lyckas med det är det som att jag har åstadkommit något. Lättnaden av att inte behöva höra det där tjutande ljudet från alarmklockan är ett lyckande bara det. Även om jag vaknade klockan halv sex låg jag kvar en timme och bara funderade. En effektiv person hade hoppat upp ur sängen och säkert tagit på sig joggingskorna och sprungit en mil. Själv har jag inte disciplinen att ens ta mig ur sängen. Men det är okej. Jag tillåter mig själv vara lite lat just nu. Det måste få vara så.

Jag klev upp, satte på en kastrull med vatten. Kaffet jag gör på mornarna måste jag brygga i min kaffepress vilket är anledningen till att jag kokar upp vatten. Dessutom gick min kaffemaskin sönder för några dagar sedan. Den gav upp på livet, såsom jag själv kan känna att jag också vill göra ibland. Kaffebryggaren köpte jag och mitt ex tillsammans när vi flyttade in i vår första lägenhet tillsammans som också var första gången vi flyttade hemifrån. Vi ville investera i en bra kaffebryggare, så det fick bli en melitta för 1290 kr. Jag minns priset exakt eftersom vi både tyckte att det var dyrt för en hyfsat enkel kaffemaskin. Besvikna blev vi dock inte med tanke på hur snabb den var. Du hann inte ens blinka innan den hade bryggt morgonkaffet. När vi sedan separerade fick jag äran att ta över kaffebryggaren. Det blev aldrig någon diskussion om den som tur var. Inte för att jag inte skulle kunna fixa en ny själv, men ändå. Men så för några dagar sen valde min kaffemaskin att överge mig. Den hade sjungit på sista refrängen och orkade helt enkelt inte att brygga mer kaffe till mig. Det kändes väldigt vemodigt eftersom det var som att en del av det förhållandet på något vis dog. Jag var helt enkelt tvungen att byta till kaffepressen, vare sig jag ville eller inte. Kaffet är gott, men jag saknar ljudet av att höra kaffebryggaren brygga på morgonen. Jag saknar att sätta filter i filterhållaren. Det är liksom en speciell känsla.

Att köpa en likadan har jag inte lust med. Det finns ingen vits med att skaffa en likadan. Det går inte att ersätta kaffebryggaren. För just den kaffebryggaren har varit med om så många kaffekokningar och bjudningar som en ny inte har. Jag vill inte ha någon ny. Jag vill ha min melitta. Mitt ex sa att han kanske kunde laga den. Förhoppningsvis kan han lösa det. Ingen vore lyckligare än jag eftersom jag verkligen inte vill ha någon ny samtidigt som jag tror och hoppas på att laga det som vi redan äger och har snarare än att köpa nytt. Om inte, måste jag acceptera och gå vidare. Jag lever än på hoppet att min kaffebryggare fortfarande vill finnas i mitt liv, den kanske bara behöver en paus från mig. Min älskade kaffebryggare, som egentligen har ett namn.

Till dig som känner dig nere

Jag har de senaste dagarna haft det väldigt tufft då jag känt att mitt humör varit i botten. Det har smugit sig på sakta men säkert och nu känns det mycket verkligt. Jag som person går väldigt mycket upp och ner i mitt humör. Det kan vara många små saker som gör att jag tillslut inte orkar. I perioder mår jag bra och i andra perioder mår jag mindre bra. Det har så länge jag kan minnas alltid varit så. Det som är speciellt denna gång är att jag har varit med om just samma upplevelser vid exakt samma tidpunkt förr. Sommaren står på glänt och det är en tid för att sola, bada, ha roligt och bara njuta av livet. Jag hade tankar om att det skulle bli en underbar sommar men istället börjar sommaren i katastrof och jag far rätt ner i ett svart hål.

Den senaste tiden har det smugit sig på sakta men säkert. Det finns inte riktigt något område i mitt liv som känns bra. Till råga på allt har en nära relation till mig försvunnit ut i intet, vilket kom lite som en blixt från klar himmel och fick bägaren att rinna över. Det slutade med en helg i sängen. Jag mådde så dåligt i helgen att jag inte orkade ens gå utanför dörren.

Som tur är har jag möjligheten att kunna arbeta hemifrån vilket känns väldigt tryggt. Jag är inte alls redo att gå utanför dörren för att åka till kontoret. Det är viktigt för mig att ta det i min egen takt. Att unvika något som skapar olustiga känslor är aldrig ett bra alternativ, vilket jag är väl medveten om. Däremot måste man vara villig att hantera de känslor som kommer och det är jag inte ännu.

Däremot vill jag ge er som läser detta och känner igen er mina tips hur på hur jag bearbetar mina jobbiga perioder.

  1. Tala om för någon att du inte mår bra
  2. Gå en promenad eller sitt i solen
  3. Läs en bok eller lyssna på ljudbok, podd eller musik
  4. Gör något kreativt
  5. Städa, rensa eller organisera
  6. Ta saker i din egen takt

Det hela handlar om att försöka bryta ditt tankemönster genom att rikta fokus mot något annat. Även om det i stunder inte går kommer det att bli lättare med tiden. Det viktiga att komma ihåg är att även om det känns som att det kommer att vara förevigt är det inte sanningen. Det kommer att gå över, men låt det ta den tid det tar.

Sida 2 av 3

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén