WINICTA

Consistency is the key

I know I haven’t updated for several days now and I know I should keep writing even though I don’t want to. Just because of the consistency.

For the last couple of days I’ve been feeling quite alright. I would say I haven’t had as much anxiety that I’ve been used to.

However, I have been thinking about some things. I have been thinking about what I value here in life and have realized that life goes in waves. Sometimes it is good and sometimes it is less good. What I can do is try to accept that emotions are not the reality. They come and go, just like much else.

I don’t like the concept that nothing lasts forever, but just the way it is. No harm that has no good.

Soon I will go back to work after my vacation. It feels pretty heavy. Maybe my heart is telling me something here, but I’m having trouble to hear what it has to say. While I’m waiting for my heart to sing, I’ll read some more books.

I Don’t Wanna Wait Any More

Yesterday I had my first anxiety free day since a long time ago. I don’t know if it depends on the carb free diet or that I’m use to having a vacation. But beeing okay is feels really nice.

I haven’t done much for these couple of days. That’s why I haven’t updated. One thing I’ve been doing is thinking about the future. I’m wondering what I should do about it. It’s hard when you feel that you in the middle of something. Nothing is really happening. Maybe I’m a bit bored or maybe I’m the wrong field. I don’t really know.

Yesterday I asked my mother about my dream job when I was little. She said that I didn’t have one. I still don’t. One thing I do know for sure. I want to make a difference, but how? Writing isn’t good enough. I want to challange myself and be outside my comfort zone.

Some days I think that I will live my life like this forever. Then I keep reminding myself that it’s up to me to stear my life in the direction I want to. Another part of me wants be to just keep focus on what I have and that I’m living a good life. So what should I do? Keep waiting or start doing something? When is it time for practice patience and when is it time for start acting? I will keep wondering and maybe some day I will be given a sign. If not, I will do something about it. Because life is not supposed to be like this. Waiting for something to happen. I will make it happen.

Can Paleo help me?

I have not been in the mood for writing. Maybe because I’ve been thinking about what to write and that I need some kind of nische here. I’m not there yet.

However I have been thinking of going back to eating Paleo. Maybe the diet can help me with my problems with depression, loosing a lot of hair and being cold all the time. I will try to upload some pictures of the food I’m making.

So starting from today, no more bad carbs and no more sugars. Only healthy foods. Let’s go 30 days and see what happens after that.

My seeking isn’t for sale

Jag ramlade över en artikel skriven av Svenska Dagbladet om den enorma industrin som appen Tinder har skapat. I Artikeln beskrivs hur vårt sökande på kärlek gör att vi lägger ner miljardbelopp på att söka den rätte. Jag har varit en av dem. Inte längre. Jag tror inte på dessa appar längre. Det funkar säkert bra för vissa, men för mig fungerade det inte alls. Jag skulle kunna beskriva att jag har blivit bränd. För jag har försökt. Inte en gång, inte två gånger utan många gånger. Jag har provat olika taktiker och ingenting har fungerat, annars skulle jag inte sitta här i sängen ensam och skriva det här inlägget.

Jag tror inte på att människan klarar att hantera varken en riktig kärlek i dessa tider när farten bara skruvas upp och åter igen upp. Vi får för oss att något bättre väntar runt hörnet eller att gräset är grönare på andra sidan. Så är inte fallet. Gräset kan vara väldigt grönt där du står, men det gäller att du vattnar det. Om du vattnar gräset, ger det lite gödsel då och då och klipper det regelbundet kommer du att ha den finaste gräsmattan i stan. Det är viktigt att komma ihåg att relationer är ingenting vi får, det är något vi förtjänar.

Samtidigt förstår jag att livet är för kort för att inte ha roligt och ta vara på den tid vi har på denna jord. Att jobba på en dålig relation inte är tillräckligt motiverande om det är enkelt att hitta en ny. Att vi kanske har olika behov beroende på i vilken fas vi befinner oss i livet är egentligen inget konstigt. Heller inte att vi växer isär eller har alldeles för olika åsikter om barnuppfostran eller ekonomiska ställningstaganden. Oavsett problem kommer de alltid att finnas oavsett vilken relation du ger dig in i, det handlar om hur vi förhåller oss till dem som avgör. Men nu är problemen något helt annorlunda. Det är som att vi har fått tålamodet att vänta för evigt på det perfekta att vi enligt statistiken istället blir den mest ensamma befolkningen i världen. Vi missar hela poängen med verktyget och har vi otur kanske vi aldrig mer får uppleva kärlek för att vi hela tiden intalat oss att något bättre kommer. Vi blir helt enkelt passiva i en väldigt aktiv värld.

Jag själv har tagit mig ur tinderträsket, mestadels för att jag inte tyckte om konceptet. Jag tror inte på att granska folk utifrån en bild och text eftersom det säger ingenting om det jag verkligen bryr mig om. Kanske är jag för cynisk, kanske tog jag på mig fel glasögon vid användandet. Oavsett vad hoppas jag att fler avslutar sitt konto på tinder och faktiskt vågar gå fram till tjejen eller killen på stan istället. Livet kommet att bli lite läskigare, men så mycket mer levande.

I came across an article written by Svenska Dagbladet (a swedish newspaper) about the enormous industry created by the Tinder app. The article describes how our seeking for love makes us spend billions on finding the right one. I’ve been one of them. No longer. I don’t believe in these apps anymore. It certainly works well for some, but for me it didn’t work at all. I could describe that I have been burned. Because I’ve tried. Not once, not twice, but several times. I have tried different tactics and nothing has worked, otherwise I wouldn’t write this blog post. 

I do not believe that the human can handle neither true love in these times when the speed is just screwed up again and again. We find that it’s better to just wait to what comes around the corner or that we truly believe that the grass is greener on the other side. That is not the case. The grass can be very green where you stand, but you have to water it. If you water the grass, give it some fertilizer now and then and mow it regularly you will have the finest lawn in town. It is important to remember that relationships are nothing we get, it is something we deserve.

At the same time, I understand that life is too short not to have fun and take advantage of the time we have on this earth. Working on a bad relationship is not enough motivating if finding a new one is easy. That we may have different needs depending on what phase we are in is really not that strange. Nor do we grow apart or have too different opinions on child rearing or financial issues. Whatever problems there will always be, no matter what relationship you enter into, it is about how we relate to those. But now the problems are something completely different. It is as if we have had the patience to wait forever for the perfect one that, according to statistics, we will instead become one of those that belongs to the most lonely population in the world. We miss the whole point with the tool that we have been given and if we are unlucky we may never again experience love because we constantly told ourselves something better is coming. We simply become passive in a very active world.

I myself have taken myself out of the app, mostly because I did not like the concept. I don’t believe in judging people based on an image and text because it says nothing about what I really care about. Maybe I’m too cynical, maybe I put on the wrong glasses when using. No matter what, I hope more people close their account on tinder and actually dare to go to the girl or guy on the street and actually ask them if he or she is single. Life will become a little bit scarier, but so much more alive.

Everything Has Its Time

Just nu sitter jag i mitt vardagsrum/kök och blickar ut över lägenheten. Det ser ut som skit. Kartongen med lampan står ouppackad. Skrivbordet är fullt med bråte och på köksbänken ligger skruvar och verktyg. När blev det så här? När blev jag den där stökiga personen som inte kunde plocka undan efter sig eller göra klart sina projekt? Jag har varit en pedantisk tjej som hatade när både disk och tvätt inte togs hand om. Jag kunde prioritera att städa istället för att plugga. Idag har jag ingen lust. Ordet hatar är starkt, men jag hatar att städa. Det känns meningslöst och onödigt. Det är ju ändå bara jag som ser skiten. Det kan gå flera dagar innan en annan person ser lägenheten, så meningen försvinner liksom. 

Jag tänker att jag har kommit in i en fas i mitt liv. Den varar inte för evigt, men det är okej att jag varken vill eller orkar ta hand om mitt bråte här hemma. Det skulle egentligen gå ganska fort att ta hand om det som bör städas och insatsen är därför ganska liten, men ändå är det som att jag inte orkar. Det känns meningslöst och jag väntar liksom på mitt nästa kapitel. Kapitlet där jag får någon att bry mig om så att jag faktiskt bryr mig om hur det ser ut här hemma. 

Samma gäller mitt sminkande. Jag slutade att sminka mig nästan helt sedan två år tillbaka. Vad är meningen? All den tid, energi och framförallt pengar som jag har lagt på smink känns idag helt overkligt. Förut kunde jag inte gå utanför dörren utan att ha sminkat mig. Idag kunde jag inte bry mig mindre. Det är befriande på ett sätt att jag inser mitt egna värde och att det inte ligger i mitt yttre samtidigt som att jag faktiskt har tappat ett intresse. Jag kunde lägga timmar på att kolla på sminkvideos på youtube och mängder av pengar på att köpa olika ögonskuggor och foundations. Nu väljer jag att ta på mig lite mascara på morgonen om jag ska till jobbet. Då känner jag mig hyfsat nöjd. Tänk vad tiden gör med oss. Allting har sin tid.

Right now I’m sitting in my living room / kitchen looking out over the apartment. It looks like shit. The box with the lamp is unpacked. The desk is full of junk and there are screws and tools on the kitchen counter. When did this happen? When did I become that messy person who couldn’t pick up the shit or make my projects done? I have been a pedantic girl who hated when both dishes and laundry were not taken care of. I could prioritize cleaning instead of studying. Today I have no desire what so ever. The word hate is strong, but I hate to clean. It feels pointless and unnecessary. After all, it’s only me who sees the shit. It can be several days before another person sees the apartment, so the meaning disappears as well.

I think I have entered a phase in my life, a phase of not caring. It does not last forever, but it is okay that I neither want nor can take care of my shit here at home. It would actually go quite quickly to take care of what should be cleaned and the effort is therefore quite small, but still it is like I do not have the strength. It feels pointless and I’m waiting for my next chapter. The chapter where I get someone to care about so that I actually care about what it looks like here at home.

The same goes for my makeup. I stopped doing my makeup almost completely since two years ago. Whats the point? All the time, energy and, above all, money that I have put on makeup today feels completely unnecessary. Before, I couldn’t walk outside the door without having makeup on. Today, I couldn’t care less. It is liberating in a way that I realize my own worth and that it is not in my outward appearance, and that I have actually lost interest. I could spend hours watching make-up videos on youtube and lots of money buying different eyeshadows and foundations. Now I choose to put on some mascara in the morning if I’m going to work. Then I feel pretty satisfied. Imagine what time does with us. Everything has its time.

Where Does the Time Go?

Idag är jag tacksam för tystnaden. Det tog några dagar att komma hit. Nu känns det underbart. Jag tog mig tid till att lyssna till både ångesten och tankarna. Så jag har faktiskt ingen aning om var tiden tog vägen idag. Den har bara flugit förbi mig innan jag har hunnit blinka. På ett sätt är det positivt, på ett annat sätt negativt. Ur det positiva känner jag att jag mår lite bättre för var dag som går. Kanske är det för att inte längre behöver tänka på jobb. Det är en väldigt skön känsla att stiga upp på morgonen och ta dagarna som de kommer och faktiskt inte ska behöva bry sig om när, var och hur. Jag bara är. Jag gör det som faller mig in och inte mycket mer. Livet blev helt plötsligt kravlöst. Den enda som ställer kraven är jag själv. Jag kallar det frihet. Jag satsar inte på att massa planer eller ens veta vad jag ska göra nästa vecka eller ens imorgon. Det är viktigt för mig att låta min hjärna få vila och låta saker och att få ta sin tid. Ungefär som med växter. Det krävs tålamod, omvårdnad och tid för att det faktiskt ska bli någonting bra av det hela och samma princip gäller för min själ. Jag glömmer bort i vardagen att faktiskt ta hand om mig själv. Det blir som att jag springer ett ultramaraton genom livet (inte särskilt fort, men ändå). Då är viktigt med vila och återhämtning då och då, annars blir loppet jäkligt tufft.

Today I am grateful for the silence. It took a few days to get here. Now it feels wonderful. I took the time to listen to both the anxiety and my thoughts. So about today, I have actually no idea where the time went today. It just flew past me before I could blink. In one way it is positive, in another way negative. From the positive side, I feel that I feel a little better for each day that goes by. Maybe it’s because I no longer have to think about job. It’s a very nice feeling to get up in the morning and take the day as it comes and actually don’t have to worry about when, where and how. I just am. I see what comes to mind and not much more. Life suddenly becomes completely undemanding. The only one who sets the demands is me. I call it freedom. I’m not planning on doing much or even knowing what to do next week or even tomorrow. It is important for me to let my brain rest and let things go and take time for myself. Just like with plants. It takes patience, care and time to actually achieve something great and the same applies for my soul. I forget in the everyday life to actually take care of myself. It’s like I’m running a ultramarathon through life sometimes (not very fast, but still), because of that it’s important to rest and recover meanwhile, otherwise will the race be very tough.

How to Build Confidence with a Jar

My Jar of Confidence

Yesterday I went to IKEA to buy a jar. This jar will make me build up my confidence again since I have none today.

Everyday I will write a note of something or several things I have accomplished during the day. It could be a small thing or bigger things. The important thing is that I will write something. As time goes by I will see how the jar will be filled and and when it’s full I will read all the notes. Hopefully I will see that even I can achieve things even though I believe I can’t.

Bucket list

Today is a much better day then yesterday. I don’t have so much anxiety as I had yesterday, so I hope this feeling will continue rest of the day.

I have though about making a bucket list for some time now. I have always written down what I want to achieve but I’ve not really understood the point of making a bucket list when it comes to fun experiences. I will update this bucket list as the time passes by.

This is my bucket list

Write a book

Skydiving

Paragliding

Pistol shooting

Taking a hunting license

Sparkling wine tasting

Join a wine association

Fly helicopter

Take a praline course

Take a flower course

Skiing in the Alps

Start a podcast

Read 5 books in a week

Run a marathon

Travel to Bali

Travel to Santorini

Travel to the Italian coast

Make a youtube video

Vacation mode

I forgot to write about me having vacation right now. I have vacation for two weeks. It’s going to be very nice to have some time off. During this vacay my mission will be to try eliminate or at least reduce my anxiety.

I have as an adult never felt that I been longing for vacation because since I’ve been single I have never had a person to share my vacation with and that has made my vacation meaningless.

But this year I’ve promised myself that every day I need to have a mission. It doesn’t need to be such a big deal, but I need to have something that I’m supposed to do. I hope that this will keep me from drowning in my own thoughts of depression.

Tomorrow I’m aiming for these things to happen:

  • Buy a cookie jar (I will explain why later).
  • Buy myself a cup of good coffee and write some where
  • Go to the make up store and buy myself some makeup.

It isn’t quite much but I need to take small steps away from this depression and this will be my way to start handling it.

Midsummer

Idag är det midsommar.

Jag hatar midsommar, samtidigt som jag älskar den. Vi firar att sommaren är här och att dagen är som ljusast. Huvudet pryds av kransar med björk, blåklint och prästkrage. I glaset har vi snaps och rosé. På tallriken ligger sillen, potatisen, dillen och laxen. Vi dansar runt midsommarstången till fåniga visor och sjunger sånger till lägerelden på kvällskanten. Midsommar är sommarfestens höjdpunkt och jag har aldrig känt mig en del av den.

Min midsommar är firas inte riktigt på detta sätt. Istället ligger jag mer än halva dagen i sängen. Jag fördriver tiden med att kolla på serier och youtube. Efter lunch vågar jag ta upp mobilen för att skicka några sms med texten ”glad midsommar” men är rädd för frågan om vad jag ska göra denna dag. Jag är rädd för att andra ska uppfatta mig som ensam och sorlig när det är precis det jag är. Ensam. Trots att jag får inbjudan om att vara någon annanstans än hemma duckar jag den. Jag låtsas som att jag vill vara ensam, det är enklast så.

Jag tvingar mig ut på en promenad ut i solen och möter upp en kompis som ska arbeta natt. Vi går en promenad men inte särskilt långt innan vi skiljs åt. Väl hemma sätter jag på potatisen på spisen och häller upp ett glas cava. Efter ett tag fyller jag på. Jag stoppar lite choklad i min mun innan middagen för att dämpa hungerkänslorna. När potatisen är klar gör jag en liten midsommartallrik till mig själv och äter den ståendes.

Jag går tillbaka till sängen för att kolla lite serier, somnar till en stund och vaknar törstig. Jag fyller på mitt vattenglas och släcker törsten innan jag fyller på mitt glas med mer cava. Tanken slår mig att jag kanske ska vara full under semestern. På så vis slipper jag ta i tur med mina känslor, ångesten och mitt liv.

Jag funderar på tanken medan jag slår upp datorn för att skriva dessa rader om min midsommar. Jag läser igenom en sista gång innan jag trycker på publicera, suckar djupt och önskar att det här är sista midsommaren som ska drunkna i ångest.

Today it is midsummer.

I hate midsummer, while I love it. We sweds celebrate that summer is here and that the sun is up the longest. The head is adorned with wreaths with birch, cornflower and daisies. I the glass we have snaps and rosé. On the plate are the herring, potato, dill and salmon. We dance around the midsummer bar to silly visors and sing songs when sitting at the campfire in the late evening. Midsummer is the highlight of all the summer parties and I’ve never felt part of it.

My midsummer is not really celebrated this way. Instead, I lie in bed for more than half the day. I spend the time checking out TV shows and youtube. After lunch, I dare to pick up the phone to send some text messages with the text “happy midsummer” but are afraid of getting back the question of what I’m doing this day. I am afraid that others will perceive me as lonely and sorrowful when that is exactly who I am. Alone. Although I get the invitation to be somewhere other than at home, I duck it. I pretend that I want to be alone, that’s easiest.

I force myself on a walk out in the sun and meet up with a friend who will work later this night. We go for a walk, but not that long before we separate. Once at home, I put the potato on the stove and pour up a glass of cava. After a while I fill up. I put some chocolate in my mouth before dinner to quench my hunger. When the potato is done I make a small midsummer plate for myself and eat it standing.

I go back to bed to watch some shows, fall asleep for a while and wake up thirsty because of the alcohol. I fill my water glass and quench my thirst before filling my glass with some more cava. The idea strikes me that maybe I should be drunk during the holidays. In this way, the don’t have to deal with my feelings, anxiety and my life.

I ponder the thought as I write these words on the computer about my midsummer. I read through one last time I press publish, sigh deeply and wishes that this is the last midsummer I will be drown in my anxiety.

Sida 1 av 4

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén